Till minne av Camilla

Idag är det den 19:e september och det är en fin och solig dag, lika fin och solig som den där dagen för 21 år sedan, den där dagen då vi nåddes av beskedet att Camilla hastigt hade lämnat oss…

Camilla var min svägerska, hon blev bara 27 år gammal. Camilla och jag var inte bara svägerskor vi var också goda vänner, våra vägar hade korsats långt innan jag träffade hennes bror Jonas. Camilla och jag hade ett gemensamt hästintresse och det var i stallet våra vägar möttes första gången. Hon var lite yngre än mig så det var inte så att vi umgicks på den tiden men man sprang på varandra med jämna mellanrum under årens lopp, man stannade och bytte några ord, hur läget var osv. När jag träffade Jonas hade jag inte en aning om att det var Camillas storebror. Vi fick också senare barn i stort sett samtidigt, jag fick Rasmus den 21 december 1991 och hon Robin 4 månader senare, den 19 april 1992. Den 22 juli 1994 föddes Rebecca och den 16 april 1996 fick Camilla Oliver.

Jag minns Camilla med glädje, hon var en person som var väldigt lätt att tycka om. Min familj tyckte mycket om Camilla, eller Milla som hon oftast kallades för, hon var väldigt social och trevlig som person. Camilla var också väldigt barnkär och mina barn avgudade henne, det var alltid roligt när faster Milla kom. Det var aldrig någon skillnad på hennes barn och mina barn…de behandlades med lika värde allihop, för det var sådan hon var Camilla…omtänksam och mån om att barnen skulle ha det bra. Det är så jag minns Camilla, en väldigt söt och omtänksam tjej med livet framför sig.

Tyvärr blev det inte så, hennes unga liv tog slut den där septemberdagen för 21 år sedan, den där dagen då Robin och Oliver miste sin älskade mamma och vi andra en älskad dotter, syster, svägerska, vän och faster ❤

Det har blåst många vindar sedan dess och jag lever inte längre tillsammans med Camillas bror, året efter att Camilla hastigt lämnat oss separerade jag och Jonas och sedan 18 år tillbaka lever jag ett nytt liv med min nuvarande man som också heter Jonas.

 Jag tänker ofta på Camilla och på hur livet hade sett ut för henne idag, hur stolt hon hade varit över Robin och Oliver, så många glädjestunder hon gått miste om, att få se sina pojkar växa upp till de unga fina män de är idag, alla födelsedagar, alla skolavslutningar….hur stolt hon hade varit när de tog studenten. Det gör mig också ont att tänka på att två små pojkar miste sin mamma alldeles för tidigt i livet.

Tiden går och saker och ting förändras med den ständiga frågan kommer alltid att finnas kvar….

Varför?

2 svar till “Till minne av Camilla“

    1. 💗

Kommentera